Jahopp...!?

Då har man klarat av även 4:e advent med livet i behåll. Varför blir det alltid så stressigt framåt årsslutet på en del jobb? Varför kan folk inte bara lugna ner sig och maskiner och utrustning fungera som vanligt?

Torsdagen och fredagen var jag ivägskickad på nytt uppdrag. Jag är IT-industrins James Bond, som skickas iväg för att jaga fatt på problem och återställa allt som det var innan. Nåja... Tydligt är att aktiviterna ökar mot årslutet och då främst strax innan jul. Ställer höga krav på att utrustning och programvara hänger med i svängarna.

Dessutom har jag varit ute och handlat julklappar i helgen. Men jag ställer mig själv en fråga: -Varför måste man ge sig ut och handla julklappar mitt i julrushen? Det jag köpte kunde jag lika gärna handlat i höstas. Eller varför inte redan i somras? Fullkomligt ologiskt att springa runt på stans som myror i en myrstack. Ungefär lika dumt som att man oftast alltid alltid handlar på systemet på fredagar eller dagen innan en storhelg. Varför inte besöka systemet redan på en måndag så att man på fredagen bara kan åka hem direkt från jobbet? Jag ger ett ärans Nobelpris till den som kommer på en bra förklaring till detta beteende!

Ja ja... Skall bli skönt att få några dagars ledighet fram till nyår. Då skall jag vara extremt nyttig! Dvs slapping, julfirande, god julmat, öl i goda vänners lag, bastu, badning, ännu mera slapping och sedan ännu mera öl på nyårsafton. Sedan blir det Voine Voine och ett ett nytt år börjar! Ring in det ny året med en ordentlig fest och baksmälla!

Passar på att önska alla en God Jul och ett Gott Nytt År!
Även Puss och Kram!
(Tar det säkra före det osäkra ifall det inte blir några fler inlägg förrän efter nyår!)

Ut och åka...

Igår var det åkadags i jobbet igen. Iväg tidig morgon och hem igen sent på kvällen. Lång dag med andra ord. Men det gör inte så mycket. Jag gillar faktiskt att få lite miljöombyte då och då. Ibland känns själva färden i sig själv så oerhört skönt. Man bara sitter där och kör, samtidigt som man tar sig in och igenom nya landskap och miljöer. Antingen lyssnandes på musik och radio eller bara helt tyst, med ljudet från motorn och vägen som enda ljudkälla.



Vissa stunder känns det bara som ren meditation. Andra stunder far tankarna genom huvudet: -Vad döljer sig bakom nästa vägkrök? -Hur skulle det vara att bo därute i skogen? -Vad kommer att hända i framtiden? -Vad gör man om tio år? -Vad skall man göra till helgen? -Vad skall man göra på nyårsafton? -Vad skall man käka till lunch? Osv... Vissa gånger så har det känts tråkigt att komma fram till målet. Det var ju så skönt och underbart att bara sitta där och färdas och uppleva naturen. Men det är kanske som med livet. Det är inte målet i sig som är det viktigaste. Det är själva resan man gör, som verkligen betyder något. Om man vid livets slut kommer till målet och upptäcker att det faktiskt inte var något speciellt, så kan man alltid titta tillbaka och säga att ändå haft en helt fantastisk resa. Är det inte så att det är själva resan som faktiskt är livet?

Med allt detta sagt... Skulle jag sadla om min yrkeskarriär och bli buss eller lasbilschaufför istället? Aldrig i livet! Då skulle man ju bli van vid resandet. Det skulle inte längre ge den kicken som det gör när man ger sig iväg någon gång emellanåt. Det var ju det där med att äta rostbiff varje dag... Blir tråkigt i längden. Det är väl som med Jing och Jang. Ett bra liv innebär att man har balans på inslagen.

Pysselhelg

3:e Advent!
I helgen var det en riktig aktivitetshelg.

Fredagskväll blev biokväll. Var och såg filmen "I rymden finns inga känslor".  Filmens huvudperson, Simon, lider av Aspergers Syndrom, vilket betyder att han har problem med att förstå det sociala samspelet mellan människor. När världen blir för jobbig så brukar Simon stänga in sig i en plåttunna och fly verkligheten genom att låtsas att han då befinner sig ute i rymden. En dag tröttnar han på sina föräldrar och stänger in sig i tunnan och vägrar sedan att komma ut. Föräldrarna blir förtvivlade och ser bara en enda utväg. Att transportera Simon i tunnan, hem till sin storebror, Sam, som han har mycket starka band med. Nu är det ju så att Sam är sambo med sin flickvän. Efter ett tag får Sams flickvän nog och flyttar därifrån. Förhållandet tar även slut och Sam blir singel. Men det skall Simon försöka ändra på. Han beslutar sig för att hitta en ny flyckvän till Sam. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort.

Affish för filmen

Helt klart den roligaste filmen jag har sett på riktigt länge. 4 poäng av 5 möjliga! Simon gjorde även en intressant iaktagelse. Han kommer fram till att:

-Tjejer gillar bara killar som inte tycker om dom!

Vad skall man säga om det? Har han rätt? Vad säger ni tjejer?


Hela lördagen var ett enda långt födelsedagskalas. I min familj så är det så att alla mina syskon fyller år i december. Själv är jag då lite udda eftersom jag fyller år i februari. Dessutom under sportlovsveckan. Betydde att det aldrig blev något födelsedagshurrande i klassen när man gick på lågstadiet. Fast det gick ju att leva med. Fördelen var väl att man kunde få lite fler presenter eftersom julen och julklappsinköpen var överstökade sedan  två månader tillbaka. Värre var det väl för syskonen som fyller år strax innan julveckan.
Så för att numera slippa att fänga runt på ett flertal födelsedagskalas i december, så slog vi ihop firandet till samma dag för mina tre syskon.

På söndagen blev det simmning, bubbelpool och bastu. Det här med kommunala badhus är ju en fantastisk uppfinning! Sedan avslutades kvällen med hemmabio tillsammans med min gode vän. Visst är söndagar härliga! Synd bara att nästa dag är måndag. Men det är väl så med livet. Hade man bara haft det skönt och bekvämt hela tiden, så hade inte uppskattat sådana stunder. Rostbiff är jättegott. Men att äta det hela tiden? Nää... Vad tråkigt!

Lite Julstämning!

Så har det då varit 2:a advent. Det närmar sig! Så mycket värst firande och tända ljus blev det inte för min del. Har varit fullt upptagen att hjälpa min gode vän med att fixa lite med både huset och bilen. Han är inte alltid så jättehändig eller tar tag i saker som verkligen behöver fixas. Han väntar helst tills efter något har gått sönder istället för att underhålla och förebygga. Då får man rycka in och ge en hjälpande hand så att saker blir gjorda.

Satt och funderade lite på julmusik. En given klassiker är "Mer Jul" med Adolfson & Falk:




Men här är en riktig höjdare med Anders F Rönnblom:


Lekte lite med Photoshop igår

Satt och lekte lite med Photoshop igår. Tänkte att jag skulle testa att göra något fantasifullt. Så jag tog denna landskapsbilden:


Och satt sedan och knåpade med verktygen i PS medan jag lyssnade på Ambience-musik. Efter cirka en timme blev resultatet så här:

Kallar den för: Alone Again
Tankeinspiration: Vad som händer när människorna pga av all miljöförstöring blir tvugna att lämna jorden och befolka nya planeter istället.

Kvar är Moder Jord i all sin stillhet.
Som ljuset fanns där vid tidernas begynnelse,
så kommer ljuset även att finnas där vid slutet.

Faktiskt rätt så kul! Kanske får jag mer inspiration framöver och lägger upp fler alster här! :-k

Lite lustigt...

Ibland består livet av otroliga sammanträffanden.
Ni kanske läste gårdagens inlägg: "Vänner vs Partners". Sedan när jag idag slösurfar lite bland tidningarnas nyhetssidor, hittar jag som på beställning följande:

Maud Olofsson: "Kanske inte den som jag allra först hade tänkt att jag skulle bli kär i"

Det sa inte klick. Det var kanske inte den som jag allra först hade tänkt att jag skulle bli kär i, säger Maud Olofsson om maken Rolf. Maud Olofsson berättar att hon och Rolf lärde känna varandra när deras respektive distrikt samarbetade.

=D>\\:D/:guitar:
Där ser man!
Kanske gårdagens spånande inte var helt fullkomligt fel ändå...!
(den som inte tror på sammanträffanden, kan jämföra tid och datum mellan tidningsartikeln och mitt inlägg!)


Appråpå något helt annat...

Hittade en kul sak på nätet. Man kan pricka in på en karta vilka länder man har besökt. Sedan får man en HTML-kod som man kan klistra in på sin hemsida, blogg eller var som helst. Jag fick ihop 25 länder. Någon som våga utmana?

Så här ser min karta ut:

I have visited visited 25 countries (11.1%) in the world:
Create your own visited map of The World

Då så! Då har jag bara 88,9% kvar av världen att utforska!! See Ya! ):P

Vänner vs Partners

Ujj... Lite segt att vakna och hasa sig till jobbet idag. Blev lite sent igår!

Hade nämligen varit hos en gammal god vän. Alltså en sån där god vän som man för allt i världen inte vill mista. Vi har känt varandra sedan... -88. Vad blir det? 22 år nu! Lite lustigt hur ödet har sina nycker, om man nu tror på detta. Vi träffades genom jobbet. Hans arbetsgivare var kund hos min arbetsgivare. På den tiden var det ju 80-tal. Hade precis gjort färdigt min värnplikt. Det var faktiskt så att jag fick detta jobbet genom ett befäl som i sin tur hade en bekant som arbetade på detta företaget. Dom behövde utöka med en anställd till. Det var bara några veckor kvar till muck och jag blev då tillfrågad av detta befäl ifall jag var intresserad av att jobba där efter muck. -Jodå! Helt toppen att få anställning så här direkt. Detta visade sig senare också att en länk i ödets långa kedja av händelser som därefter har följt mig.

Nåväl. Vi träffades som sagt på jobbet. Egentligen så var vi väldigt olika både till utseende och personlighet. Jag var värsta hunken. Hade hållit på med gymträning sedan tonåren. Var även långhårig med pudelfriss á lá Joey Tempest. (jag sa ju att det var 80-tal!). Utåtriktad och lätt för att tala med folk. Mina kompisar och annars normala umgängen vid den tiden, var av samma modell och sort. Här kan ni se själva:

Förfest hemma hos Glenn.
Jag på förfest hemma hos polarn! :)                                                    

Och min vän då? Han var raka motsatsen. En mager, tanig, inbunden nörd!
Så hur kom det sig att vi blev så goda vänner då? Tja... Efter att han hade varit och besökt min arbetsplats ett par gånger i tjänsteärende, så kom vi på att vi hade samma privatintresse. Nämligen: Data och elektronik. Vi började med att diskutera sådant när vi då träffades under arbetstid. Sedan börjde vi även träffas privat efter arbetet. Mitt första intryck var att han "verkade" vara en rätt cool typ. Han verkade inte bry sig om att använda snygga och mer moderiktiga kläder. Frissen var väl lite hur som helst ibland på honom. För att lära känna honom lite bättre, förslog jag att vi båda skulle gå och ta en öl efter arbetstid. Trodde absolut att han var en cool och avslappnad typ som gick sin egna väg med saker. Sagt och gjort. Vi möttes i stan och gick in på en pub. Vill du ha en öl, frågade jag. -Nej tack! Jag dricker inte, svarade han. Okej då, tänkte jag. Det går ju faktiskt att ha kul utan alkohol. Han är väl just en sån cool typ. Efter att vi hade stått 10 minuter i baren utan att han hade gjort något annat än bara tittat på folk, så frågade jag honom vad han tyckte om tjejerna som stod en bit bort. Bara för att bryta isen lite. -Vet inte, svarade han. Först i det ögonblicket förstod jag att han inte alls var den där coole bohemetypen som jag först hade trott och även intalat mig. Han var helt enkelt bara en blyg nörd med ett slags socialt handikapp. Fråga honom om elektroniska prylar och konstruktioner, och han kan detta hur säkert som helst. Gå ut och umgås socialt med främmande människor, och han bara krymper ihop.

Okeej! Skall inte gå in mer på min gode väns personliga egenskaper. Ville bara på något sätt försöka beskriva hur totalt olika vi var som personer. Under dessa 22 år så kan man väl säga att vi har träffats och umgåtts i perioder. När det har varit mycket med tjejer och förhållanden eller man har varit ute och rest eller kanske precis bytt jobb, så har hörts av mindre pga tidsbrist. För att sedan under andra stunder ha blivit väldigt mycket mer. Vi har diskuterat saker man kan göra, som att starta företag ihop osv. Men vad som än har hänt under resans gång, så har min gode vän alltid funnits där och ställt upp till 100% de gånger då jag verkligen har behövt hjälp osv. Av alla de kompisar jag har haft, så finns det ingen som skulle gjort eller brytt sig lika mycket som just han. De flesta av de där coola och balla typerna som man brukade festa och omge sig med, har jag växt ifrån och avslutat. Med undantag av några enstaka då som man fortfarande kan ha sporadisk mailkontakt med. Från att ha haft ett väldigt brett och stort kompisgäng som man har umgåtts ofta med, så har det sållats ut rejält. Kvar som den innersta kretsen är endast de som jag kallar för mina absoluta vänner, vilka man verkligen gillar umgås med. Känns jätteskönt! Övriga är bara trevliga bekanta. I just denna innersta krets ingår då även min gode vän, som jag precis har beskrivit. Något som jag vid vår första bekantskap trodde skulle vara något helt osannolikt, har alltså hänt.

Så vad vill jag ha sagt med detta då? Jo, jag har under dagen här spånat lite på om det inte kan vara lite samma sak när det gäller partners och förhållanden. Alltså att den man tror är den minst osannolika att kan dela sitt liv med, verkligen kan visa sig vara den rätte och bli den stora kärleken i livet. Hur man lätt kan missta sig genom arketyper och förutfattade meningar helt enkelt. Det som är de helt avgörande är personlighet och ömsesidig respekt för varandra.

Kan ta mitt första riktiga förhållande som exempel. Jag var 17 år och hon var 16 år och oskuld. Jag var kär upp över öronen. Hon var min ängel och prinsessa. Jag trodde att det skulle vara vi två för resten av livet. Men... Förhållandet tog slut efter ett år! Hon gjorde slut över telefonen efter att hon hade träffat en ny kille. Jag gav inte upp och hoppades kunna få henne tillbaka genom att jag föreslog att vi i alla fall kunde fortsätta att vara vänner. Bara för att jag då på något sätt kunde vara nära henne. Efter lite telefonkontaker började hon öppna sig. Hon avslöjade att hon egentligen inte var kär i den nye killen. Hon var bara intresserad. Men nu hade hon råkat ut för ett problem. Hon hade haft ett tillfälligt oskyddat samlag med en av hennes brors kompisar. Hon sa att hon därför var tvungen att få tag i killen hon träffade för en månad sedan och ligga med honom. Bara för att det skulle bli han som istället fick skulden och därmed ta ansvaret ifall hon hade blivit gravid. I samma stund som jag fick höra detta, kände jag hur alla mina känslor och längtan fullständigt bara rann ur mig. Insikten uppenbarade sig och det var alltså denna manipulativa människa som jag hade bestämt mig för att jag ville tillbringa resten av livet med. Efter detta samtalet ringde jag aldrig mer. Egentligen blev jag tacksam för att hon hjälpte mig att komma över det hela så snabbt och lätt. När vi första gången träffades, trodde jag absolut att hon var det mest sannolika för en lycklig framtid. Detta hade jag redan bestämt mig för första gången vi möttes.

Då funderar jag lite så här... Kan det vara så att många gånger i livet, både vad det gäller vänner och förhållanden, så kan det vara så att det man tror sig vara det minst sannolika, verkligen kan visa sig vara det mest lyckade och positiva för framtiden. Problemet är bara att man dömmer ut och bestämmer sig alldeles för snabbt. Precis som jag en gång höll på att göra med en av mina numera bästa vänner.
Att helt plötsligt bara bli kär i någon som man precis har träffat, måste väl mer vara som en slags förkylning eller influensa. Man drabbas av det. Man bär på det ett tag. Sedan försvinner det. Vad finns då kvar att för bygga kunna bygga framtiden? Att man en gång bara var kär och blind och antingen inte såg eller brydde sig om vem denne person egentligen var? Men att ifrån en osannolik situation sakta men säkert bygga upp vänskap, känslor och sedan äkta kärlek och förälskelse, kanske istället kan visa sig vara det mest ultimata. Självklart måste det finnas något som man attraheras av eller verkar intressant hos personen redan från början. Allt positivt som sedan sakta byggs upp blir till en växande större känsla och dimension i det hela.

Jag kanske får pröva detta koncept istället. Från att vara kär och blind när man träffar en någon, till att vara som en slags upptäcksresande på främmande kontinent och som sakta men säkert upptäcker det vackra och sköna i denna nya miljö.

Nej... Nu är det dags att se till att få gjort lite nytta här på jobbet!
Ujj... Lite segt att vakna och hasa sig till jobbet idag. Blev lite sent ig?r!

Hade n?mligen varit hos en gammal god v?n. Allts? en s?n d?r god v?n som man f?r allt i v?rlden inte vill mista. Vi har k?nt varandra sedan... -88. Vad blir det? 22 ?r nu! Lite lustigt hur ?det har sina nycker, om man nu tror p? detta. Vi tr?ffades genom jobbet. Hans arbetsgivare var kund hos min arbetsgivare. P? den tiden var det ju 80-tal. Hade precis gjort f?rdigt min v?rnplikt. Det var faktiskt s? att jag fick detta jobbet genom ett bef?l som i sin tur hade en bekant som arbetade p? detta f?retaget. Dom beh?vde ut?ka med en anst?lld till. Det var bara n?gra veckor kvar till muck och jag blev d? tillfr?gad av detta bef?l ifall jag var intresserad av att jobba d?r efter muck. -Jod?! Helt toppen att f? anst?llning s? h?r direkt. Detta visade sig senare ocks? att en l?nk i ?dets l?nga kedja av h?ndelser som d?refter har f?ljt mig.

N?v?l. Vi tr?ffades som sagt p? jobbet. Egentligen s? var vi v?ldigt olika b?de till utseende och personlighet. Jag var v?rsta hunken. Hade h?llit p? med gymtr?ning sedan ton?ren. Var ?ven l?ngh?rig med pudelfriss ? l? Joey Tempest. (jag sa ju att det var 80-tal!). Ut?triktad och l?tt f?r att tala med folk. Mina kompisar och annars normala umg?ngen vid den tiden, var av samma modell och sort. H?r kan ni se sj?lva:


Johnny Depp: "Alla mina karaktärer är gay"

Läser i Expressen: Disney tyckte Jack Sparrow var för gay

Min favvoskådis Johnny Depp fick en oscarsnominering för sin roll som Jack Sparrow. Men Johnny Depps rolltolkning var initialt tydligen inte helt populär hos Disney. De tyckte helt enkelt att den var för - gay!

Verkar som om Disney har alldeles för gamla konservativa element i sin ledning. Utan Johnny Depp och hans geniala rolltolkning så tvivlar jag på att dessa piratfilmer över huvudtaget hade blivit någon succé. Det är helt och hållet denna tolkning av Jack Sparrow som sätter krydda på produktionerna. Det behövs absolut nytt blod och nytt tänkande inom filmindustrin. Gäller att inte fastna i gamla intrampade mönster och vanor för då kommer denna industri att gå samma öde till mötes som dinosaurierna. Disney har tydligen insett att gaypirater går hem alldeles utmärkt och nästa år kan vi se fram emot ännu en film med allas vår mest älskade pirat:


Välkommen till min nya blogg!

Då så... Då har man tagit tjuren vid hornen och äntligen reggat en blogg. Har länge haft lust att ha en egen blogg, men fått lite prestationsångest över om man inte skriver i den varje dag. Men efter en givande diskussion igår så kom jag att läsa en både rolig och intressant blogg som sporrade mig och gav mig insikten att det minsann inte behöver vara så pretantiöst med det hela. Tackar D för inspirationen!

Men jag kan inte lova att det kommer något nytt precis varje dag. Innehållet blir väl allt möjligt. Allt från egna tankar till funderingar över nyheter och annat som man kan snubbla över.

 

So Shoot!


Om

Min profilbild

Peter

RSS 2.0