Charismaboy

Igår var det åkadags i jobbet igen. Iväg tidig morgon och hem igen sent på kvällen. Lång dag med andra ord. Men det gör inte så mycket. Jag gillar faktiskt att få lite miljöombyte då och då. Ibland känns själva färden i sig själv så oerhört skönt. Man bara sitter där och kör, samtidigt som man tar sig in och igenom nya landskap och miljöer. Antingen lyssnandes på musik och radio eller bara helt tyst, med ljudet från motorn och vägen som enda ljudkälla.



Vissa stunder känns det bara som ren meditation. Andra stunder far tankarna genom huvudet: -Vad döljer sig bakom nästa vägkrök? -Hur skulle det vara att bo därute i skogen? -Vad kommer att hända i framtiden? -Vad gör man om tio år? -Vad skall man göra till helgen? -Vad skall man göra på nyårsafton? -Vad skall man käka till lunch? Osv... Vissa gånger så har det känts tråkigt att komma fram till målet. Det var ju så skönt och underbart att bara sitta där och färdas och uppleva naturen. Men det är kanske som med livet. Det är inte målet i sig som är det viktigaste. Det är själva resan man gör, som verkligen betyder något. Om man vid livets slut kommer till målet och upptäcker att det faktiskt inte var något speciellt, så kan man alltid titta tillbaka och säga att ändå haft en helt fantastisk resa. Är det inte så att det är själva resan som faktiskt är livet?

Med allt detta sagt... Skulle jag sadla om min yrkeskarriär och bli buss eller lasbilschaufför istället? Aldrig i livet! Då skulle man ju bli van vid resandet. Det skulle inte längre ge den kicken som det gör när man ger sig iväg någon gång emellanåt. Det var ju det där med att äta rostbiff varje dag... Blir tråkigt i längden. Det är väl som med Jing och Jang. Ett bra liv innebär att man har balans på inslagen.