Charismaboy

Och min vän då? Han var raka motsatsen. En mager, tanig, inbunden nörd!
Så hur kom det sig att vi blev så goda vänner då? Tja... Efter att han hade varit och besökt min arbetsplats ett par gånger i tjänsteärende, så kom vi på att vi hade samma privatintresse. Nämligen: Data och elektronik. Vi började med att diskutera sådant när vi då träffades under arbetstid. Sedan börjde vi även träffas privat efter arbetet. Mitt första intryck var att han "verkade" vara en rätt cool typ. Han verkade inte bry sig om att använda snygga och mer moderiktiga kläder. Frissen var väl lite hur som helst ibland på honom. För att lära känna honom lite bättre, förslog jag att vi båda skulle gå och ta en öl efter arbetstid. Trodde absolut att han var en cool och avslappnad typ som gick sin egna väg med saker. Sagt och gjort. Vi möttes i stan och gick in på en pub. Vill du ha en öl, frågade jag. -Nej tack! Jag dricker inte, svarade han. Okej då, tänkte jag. Det går ju faktiskt att ha kul utan alkohol. Han är väl just en sån cool typ. Efter att vi hade stått 10 minuter i baren utan att han hade gjort något annat än bara tittat på folk, så frågade jag honom vad han tyckte om tjejerna som stod en bit bort. Bara för att bryta isen lite. -Vet inte, svarade han. Först i det ögonblicket förstod jag att han inte alls var den där coole bohemetypen som jag först hade trott och även intalat mig. Han var helt enkelt bara en blyg nörd med ett slags socialt handikapp. Fråga honom om elektroniska prylar och konstruktioner, och han kan detta hur säkert som helst. Gå ut och umgås socialt med främmande människor, och han bara krymper ihop.

Okeej! Skall inte gå in mer på min gode väns personliga egenskaper. Ville bara på något sätt försöka beskriva hur totalt olika vi var som personer. Under dessa 22 år så kan man väl säga att vi har träffats och umgåtts i perioder. När det har varit mycket med tjejer och förhållanden eller man har varit ute och rest eller kanske precis bytt jobb, så har hörts av mindre pga tidsbrist. För att sedan under andra stunder ha blivit väldigt mycket mer. Vi har diskuterat saker man kan göra, som att starta företag ihop osv. Men vad som än har hänt under resans gång, så har min gode vän alltid funnits där och ställt upp till 100% de gånger då jag verkligen har behövt hjälp osv. Av alla de kompisar jag har haft, så finns det ingen som skulle gjort eller brytt sig lika mycket som just han. De flesta av de där coola och balla typerna som man brukade festa och omge sig med, har jag växt ifrån och avslutat. Med undantag av några enstaka då som man fortfarande kan ha sporadisk mailkontakt med. Från att ha haft ett väldigt brett och stort kompisgäng som man har umgåtts ofta med, så har det sållats ut rejält. Kvar som den innersta kretsen är endast de som jag kallar för mina absoluta vänner, vilka man verkligen gillar umgås med. Känns jätteskönt! Övriga är bara trevliga bekanta. I just denna innersta krets ingår då även min gode vän, som jag precis har beskrivit. Något som jag vid vår första bekantskap trodde skulle vara något helt osannolikt, har alltså hänt.

Så vad vill jag ha sagt med detta då? Jo, jag har under dagen här spånat lite på om det inte kan vara lite samma sak när det gäller partners och förhållanden. Alltså att den man tror är den minst osannolika att kan dela sitt liv med, verkligen kan visa sig vara den rätte och bli den stora kärleken i livet. Hur man lätt kan missta sig genom arketyper och förutfattade meningar helt enkelt. Det som är de helt avgörande är personlighet och ömsesidig respekt för varandra.

Kan ta mitt första riktiga förhållande som exempel. Jag var 17 år och hon var 16 år och oskuld. Jag var kär upp över öronen. Hon var min ängel och prinsessa. Jag trodde att det skulle vara vi två för resten av livet. Men... Förhållandet tog slut efter ett år! Hon gjorde slut över telefonen efter att hon hade träffat en ny kille. Jag gav inte upp och hoppades kunna få henne tillbaka genom att jag föreslog att vi i alla fall kunde fortsätta att vara vänner. Bara för att jag då på något sätt kunde vara nära henne. Efter lite telefonkontaker började hon öppna sig. Hon avslöjade att hon egentligen inte var kär i den nye killen. Hon var bara intresserad. Men nu hade hon råkat ut för ett problem. Hon hade haft ett tillfälligt oskyddat samlag med en av hennes brors kompisar. Hon sa att hon därför var tvungen att få tag i killen hon träffade för en månad sedan och ligga med honom. Bara för att det skulle bli han som istället fick skulden och därmed ta ansvaret ifall hon hade blivit gravid. I samma stund som jag fick höra detta, kände jag hur alla mina känslor och längtan fullständigt bara rann ur mig. Insikten uppenbarade sig och det var alltså denna manipulativa människa som jag hade bestämt mig för att jag ville tillbringa resten av livet med. Efter detta samtalet ringde jag aldrig mer. Egentligen blev jag tacksam för att hon hjälpte mig att komma över det hela så snabbt och lätt. När vi första gången träffades, trodde jag absolut att hon var det mest sannolika för en lycklig framtid. Detta hade jag redan bestämt mig för första gången vi möttes.

Då funderar jag lite så här... Kan det vara så att många gånger i livet, både vad det gäller vänner och förhållanden, så kan det vara så att det man tror sig vara det minst sannolika, verkligen kan visa sig vara det mest lyckade och positiva för framtiden. Problemet är bara att man dömmer ut och bestämmer sig alldeles för snabbt. Precis som jag en gång höll på att göra med en av mina numera bästa vänner.
Att helt plötsligt bara bli kär i någon som man precis har träffat, måste väl mer vara som en slags förkylning eller influensa. Man drabbas av det. Man bär på det ett tag. Sedan försvinner det. Vad finns då kvar att för bygga kunna bygga framtiden? Att man en gång bara var kär och blind och antingen inte såg eller brydde sig om vem denne person egentligen var? Men att ifrån en osannolik situation sakta men säkert bygga upp vänskap, känslor och sedan äkta kärlek och förälskelse, kanske istället kan visa sig vara det mest ultimata. Självklart måste det finnas något som man attraheras av eller verkar intressant hos personen redan från början. Allt positivt som sedan sakta byggs upp blir till en växande större känsla och dimension i det hela.

Jag kanske får pröva detta koncept istället. Från att vara kär och blind när man träffar en någon, till att vara som en slags upptäcksresande på främmande kontinent och som sakta men säkert upptäcker det vackra och sköna i denna nya miljö.

Nej... Nu är det dags att se till att få gjort lite nytta här på jobbet!